Svalbard 26 juni - 6 juli 2003 ombord M/S Stockholm

26 juni, 2003 Longyearbyen.
Da er vi på vei ut på ekspedisjon. Etter Adams velkomst og info fikk Nina jobben med å skrive loggbok for dag en. Jeg bet meg merke i én ting vår så langt eminente og meget trivelige guide spurte om, og det var hva vi hadde av forventninger til denne turen på M/S Stockholm. Etter å ha tilbragt de fire siste årene på Svalbard, fikk jeg mange tanker og minner når han spurte om forventningene våre til turen og spurte derfor Nina om det var greit at jeg skrev förste del av loggen.

Om man velger å bruke penger på å reise til syden for å ligge på en strand å sole seg, har man helt klart forventninger om at det skal väre sol. Er det ikke det blir man bare skuffet og gleder seg til å reise hjem. Her på Svalbard går det ikke å ha slike forventninger. Da blir man fort skuffet. Det som er positivt derimot, er at man kan ha vel så mye opplevelse selv om det ikke er blå himmel og sol hele tiden. Naturen og dyrelivet har så utrolig mange måter å vise seg fram på og ikke minst tror jeg at alle de forskjellige menneskene som er ombord nå vil bli en positiv opplevelse i seg selv.

Må også si at jeg ble veldig glad da det ble sagt at vi skulle gå sörover og opp Storfjorden. Har kun värt der med snöscooter, så det blir en ny opplevelse å se naturen der fra sjöen.

Nå har vi inntatt turens förste måltid. Det var som en symfoni for smakssansene komponert av Helen og Peter og framfört av nydelig lamme-kjött med bakte poteter og salat til.

Väret er tåkete og det er litt duskregn i luften. Har fått inntrykk av at de fleste ombord er litt trötte etter reisen opp med fly, så det blir vel en rolig kveld ombord uten for mye sprell. Tror dette blir både en roligt, knasigt, mysigt och opplevelses-beroande tur./ Karl-Erik

27 juni, 2003 Bellsund.
Första natten är till ända. Efter att ha gungats skönt till sömns är jag nu redo för vad som antagligen kommer att bli mitt livs äventyr. Efter frukosten fick vi en genomgång av Adam om säkerhet på land, som en förberedelse för vår första landstigning. Vid tiotiden var det sedan dags att stiga i zodiaken för första gången, för att sedan gå i land vid inloppet till Van Keulenfjorden.

Vid stranden där vi stiger iland påminns vi genast om människans tidigare brutala närvaro. Det låg högvis med vitvalsskelett där och några ur gruppen upptäckte att om man höll en skalle bakvänd, liknade det den sedan länge utdöda, urtida, svalbardsmänniskan.

Nästan genast efter landstigningen fick vi syn på en polarräv. Den hade en vacker teckning och för de flesta av oss var det första gången vi såg polarräv överhuvudtaget. Framför oss reste sig bergen och det var en imponerande syn. Det var svårt att titta sig mätt. Vårt första möte med floran var minimala blommor som kallas purpurbräcka, små vackra lila blommor som verkar finnas i överflöd. Vi såg också draba och polarvallmo.

Vår lilla vandring fortsatte och när vi kommit upp över ett krön fick vi se ren. De verkade inte bry sig det minsta om vår närvaro och vi kunde lugnt och stilla närma oss för att ta fina närbilder. När de sedan fick för sig att springa iväg trillade det av stora lass med hår. Det såg faktiskt ganska lustigt ut.

Vidare fick vi vårt första bevis på att vi befann oss i isbjörnens land. Adam vår guide, som för övrigt är först med att se allt, hade hittat en fin liten hög med bajs, isbjörnsbajs och jag är rätt säker på att alla var ivriga på att få se dess avsändare. Slutet på vår första utflykt var nära och vi kom till en vacker strand med mycket drivved. Här fick vi nu vänta en stund på att M/S Stockholm som vi färdades med, skulle komma och hämta upp oss.

Vi slog oss ned på några stockar och jag plockade fram min lilla kaffetermos. När jag på morgonen innan utflykten frågade om möjligheter till medhavd kafferast, skrattade en del åt min idé. När jag sedan efter en härlig tur satt på en stenig strand med kylig vind mot huden och drack en kopp kaffe, ja då hade skratten tystnat.

Det hade varit en underbar första dag på resan. Avrundningen på eftermiddagen blev för min far Dag, "Tjäderjägaren" och mig själv magnifik i form av en spektakulär lunnefågeluppvisning. Två lunnefåglar tyckte uppenbarligen att de tre filurerna i fören på en båt var en god publik. Varv efter varv flög de runt båten, de kom närmare och närmare. Slutligen var de så nära att man hade kunnat nå dem om man bara hade sträckt ut handen.

Sannerligen, detta kommer med all säkerhet att bli mitt livs äventyr. /Nina Peterson

28 juni, 2003 Storfjorden, Aekongen.
Vid midnatt rundade vi Sörkapp efter en ganska gungig sydlig färd från Bellsund. Sov gott fram till morgonen och vaknade till strålande solsken halvvägs upp till Kung Ludvigsöarna där drivisen packat ihop sig. Stora delar av Storfjorden var däremot isfri.

Vi kryssade runt någon timma och spanade efter isbjörn, men ingen observerades. Med den fingertoppskänsla vår högt värderade kapten Per Engvall besitter kom vi snart in norrifrån mot Aekongen där vi ankrade ett par hundra meter från land. Vår utmärkte guide Adam äntrade utkiken.

Ganska snart gick björnlarmet och det visade sig snart att detta inte var vilken björn som helst. Det var en jättelik hanne liggandes uppe på krönet av öns högsta plats. Kvalificerade bedömare som Bosse Kristiansson, som sett ett 100-tal isbjörnar förklarade att någon lika stor björn som denna hade han aldrig sett. Närmare 1000 kilo var en siffra som nämndes. Rekordet för isbjörn ligger på 1003 kilo. Var denna lika tung eller tyngre?

Efter någon halvtimma började den i sakta mak förflytta sig österut över ön. Ett par vitkindade gäss började högljutt varna när björnen närmade sig deras rede. Det dröjde inte många minuter innan han lokaliserat boet med de i det närmaste kläckfärdiga äggen. Han satte sig ner på baken och förnöjsamt slickade han i sig läckerheterna. De stackars vitkindade kunde inget annat göra än att se på när deras avkomma försvann djupt ner i den väldiga björnens mage. Kanske bättre lycka nästa år? Någon ny äggkull i sommar är däremot uteslutet.

Efter tidig lunch 12.15 går vi i gummibåtarna och styr in mot isskorpan som innesluter strandlinjen. Vi skall med vår blotta närvaro försöka locka isbjörnen närmare oss. Där blev i stället en stor flock på sammanlagt ett 50-tal brednäbbade simsnäppor föremål för fotografernas frosseri, som avlossade några hundra bilder på dessa undersköna och orädda fåglar. Isbjörnen lät sig dock inte imponeras av vår närvaro utan höll sig på respektfulla 300-400 meters avstånd.

Efter någon timma åker vi tillbaka till båten och fikar. Vid 16-tiden gör vi ett nytt försök att landstiga efter det att Kapten Engvall förklarat platsen säker. Vi tar oss i land vid ett mäktigt blåvalskelett, som med säkerhet legat där i minst hundra år. Underkäkshalvorna mätte cirka 6 meter och totallängden minst 30 meter. Vid en liten göl på cirka 20x30 meter häckade ett smålomspar och ett par prutgäss. De brednäbbade simsnäpporna var här lika samarbetsvilliga mot fotograferna.

Klockan 1730 lättar vi ankar och fortsätter norrut i Storfjorden. Lägger bi för natten i isen kl. 0115 i Andessonbukta. Ovanliga observationer: Havstrut och en vittrut/gråtrut hybrid. /Dag Peterson

29 juni 2003 Storfjorden - Hinlopenstretet
Vi ankrade i isrännan vid Anderssonsbukta 01.15. På morgonen strålade solen på ismassorna som låg och "böljade". Vi lättade ankar 09.00. Efter cirka 3 timmars gång i ganska gropig sjö anlände vi till Heleysundet. På vägen dig gjorde vi flera observationer av isbjörn men tyvärr ganska långt in på isen, 5 stycken totalt. Naturscenerierna under gång i förmiddags- solen var helt fantastiska.

Via sattelit-telefon hade nu kapten Engvall fått rapport om isläget vilket innebär att vi försöker att gå vidare norrut via Hinlopen stretet. Ett tappert försök att gå via Björnsundet misslyckades på grund av för kompakt is. Så vi vänder om och får nu gå runt Wilhelmöya istället. Klockan har blivit sen så vi ankrar för natten vid Ehrenborgöya kl 00.55 i tjock dimma.

Observationer under gång: isbjörn, ren, säl, ismås, stormfågel (förstås) tobisgrissla med flera som jag inte kan identifiera. /Elaine Bohman

30 juni 2003 Hinlopen.
Den nya dagen började med samma väder som den förra slutade, med stiltje och dimma. En dimma som suddade ut gränsen mellan vatten och himmel och skapade en känsla av att vi färdades i ett gränslöst universum. Ett och annat isblock påminde dock, med sin spegelbild i det klara vattnet, om att vi befann oss i Barents Hav, närmare bestämt med nordostlig kurs i den södra delen av Hinlopenstretet.

Den tjocka dimman begränsade naturligtvis sikten och man kunde ana en viss förstämning i sällskapet över svårigheten att se eventuella valrossar och isbjörnar, som nog de flesta av oss önskade se mera av. Men den eventuella förstämningen försvann snabbt när vi nådde fram till Bråsvallbreen, som är en del av det enorma glaciärområde som täcker större delen av Nordaustlandet.

Efter en god lunch, en fiskgryta med havets läckerheter, var vi redo att beträda havsisen och promenera mot glaciärkanten. Ja det var ingen tvekan om att isen skulle bära, Kapten Engvall hade testat den genom att försöka pressa in Stockholm i isen men det misslyckades vilket var garanti nog att den skulle hålla för en promenad. Glaciären bjöd med sina vattenfall på ett fascinerande natursceneri. Vattenfallens existens var, enligt Adam, en garanti för att glaciären är stabil och inte kalvar vilket gjorde det möjligt att komma tillräckligt nära för att bland annat hämta vatten från fallen och is till drinken, som senare skulle visa sig passa väl in efter middagen.

Efter denna promenad fortsatte vi västerut och efter diverse kursändringar på grunt vatten inne i Vibebukta, fick vi under vår färd, till vår glädje se ett antal valrossar, varav en och annan nog var lika nyfikna som vi.

Adam gav oss vissa förhoppningar om att vi skulle passera ett område med valrosskolonier, men det visade sig att isläget vid strandkanten var ogynnsamt så tyvärr uteblev denna upplevelse. Upplevelsen blev desto starkare när vi så småningom nådde fram till det så kallade alkefjället, ett område med häckande spetsbergsgrisslor, som några i sällskapet hade besökt tidigare och med stor entusiasm beskrivit för oss som inte är ornitologer, detta unika skådespel med hundratusentals fåglar på ett och samma ställe. Men det som tilldrog sig den största uppmärksamheten var inte fåglarna utan en isbjörn som hade placerat sig på en klipphylla bland alla häckande grisslor. Vi fick en lektion i isklättring när björnen klättrade ner från klipphyllan för att i lugn och ro, trots våra närgångna blickar, festade på en fågel.

Så småningom lämnade vi denna otroliga katedral för att försöka passera Hinlopenrenna och på så sätt komma runt Svalbard. Det visade sig tyvärr vara omöjligt och efter diverse stångande med isblocken tvingades kaptenen, strax söder om den åttionde breddgraden, ta beslut om att vända söderut igen. Klockan var då 05:30. /Leif Bohman

1 juli 2003 - Hinlopen.
Morgonen började med att vi idkade sovmorgon, det vill säga frukosten var skjuten en timme till kl 09.00. Under denna, som flera deltagare var osedvanligt sena till, sade Adam att vi nog skulle kunna få en skymt av fågelberget (Alkefjellet) igen. Detta då vi under natten försökt ta oss runt Spetsbergen, men cirka 10 km innan 80: e breddgraden mötte vi en ismur som effektivt fick oss att vända.

Då vi kom upp till kommandobryggan fick vi reda på att isen (som kan kullkasta alla planer) under natten drivit in till fågelberget så vi var tvungna att passera det på avstånd.

Under förmiddagens resa söderut såg vi på Bosses och Dags videofilmer från fågelberget, bilderna på klättrande björn kändes väldigt unika, och efter detta satte Bosse på en film om järvar.

Lunchen intogs på sedvanlig tid kl. 13.00 och bestod av falukorv med potatis och pepparrotssås. Vädret var otroligt lugnt, och vårt expeditionsfartyg stävade lugnt söderut. Under eftermiddagen försvann även dimman, dock så hindrade isen oss från att gå igenom Björnsund, så vi fick gå utanför Wilhelmöya istället. Adam underhöll oss på eftermiddagen med en berättelse om Otto Nordenskölds antarktisexpedition, samtidigt som vår kapten för full fart tog oss vidare på vår färd.

Under däck luktade det diesel i några hytter, men då vädret var lugnt så gavs tillstånd att öppna hyttventilerna för att vädra ur dem.

Vid fyratiden kom vi fram till bukten nedanför Hochstetterbreen. Där finns flera sjöar utsatta på kartan, och dagens mål var att gå iland och försöka ta oss fram genom vildmarken till en av dem. Vi packade ihop oss i den stora zodiacen och for iväg under ledning av vår tappre guide. Vi hittade utloppet på den "älv" som kom från sjöarna och gick iland där. På vägen in fotograferade vi en kokett ismås som poserade på isen för oss. Vi följde sedan vattendraget, som går igenom en mycket bred och grund dal (men bitvis blöt och geggig), cirka en timme uppströms.

På vägen hittade vi två valrossbetar och en massa rosa musselskal. Vi hittade även minst två olika valskelett, och dessa kan knappast ha krupit upp för egen maskin, så de bör vara ganska gamla, då de troligen följt med landhöjningen upp ur havet.

Tillbakavägen delade vi upp gruppen i två grupper, och jag följde med Adams grupp som gick upp ur dalen och tog den övre vägen tillbaka. Detta var ett lyckokast, för redan när vi kom upp ur dalen hade vi närkontakt med en svalbardsren. Strax efter såg vi på håll de sjöar som vi aldrig nådde fram till, samt en brungrå fjällräv, som fick väldigt bråttom då den upptäckte 7 glada turister på långt håll.

Det var lättgånget på höjden och det var gott om purpurbräcka och svalbardsvallmo. Nära havet kom Stor-Björn tillbaka (han hade gått en bit före) och det misstänktes att det kunde ligga en isbjörn bara 50 meter bort. Det visade sig dock att det var rester av en unge som låg där, så det hela var helt ofarligt.

Middagen var en timme senare än vanligt och bestod av en köttgryta med ris, och till efterrätt en sorbé med ugnsbakade päron.

Som kvällsunderhållning visade Adam hur man dök i arktiska vatten, dock avbruten av några valrossar som simmade förbi på avstånd. Väl under ytan passade han på att fixa ett hål i båten som läckte med cirka 50 liter per dygn. / Christian Almgren

2 juli 2003 Storfjorden, Sörkapp.
Efter en god natts sömn befinner vi oss kl. 08.00 vid Kap Duffin i Storfjorden på väg söderut och mot Sörkapp där en landstigning är planerad. Vid Sörkapp omöjliggörs normalt landstigning på grund av svåra väderförhållanden.

Efter avnjuten frukost erbjöd det fina vädret oss mig och min fru Ewa en solstund framme i fören på båten med vackra vyer och passerande isberg. Mats försökte fotografera flygande stormfåglar som orädda stryker efter däck.

Lunch kl. 13.00 bestod av gratinerad kassler med kokt potatis och majs. Efter en kort vilostund kunde vi lyssna till Adams föredrag med bilder från Antarktis och dess fantastiska djurvärld. Härefter var det dags för landstigning sedan vi fikat och serverats jättegoda nötkakor.

Väl på Sörkappsudden studerades och fotograferades polarblomster som t.ex. polarsmörblomma, purpurbräcka, fjällglim, sjörbjuggsört , lapparv, knoppbräcka, med flera intressanta stenar och skelettdelar av val, säl och från troligen även isbjörn studerades. Likaså en tidigare men nu raserad jägarbostad. Ett fågelberg med främst tretåig mås och vittrut fotograferades och studerades. Även ett par arter av labb syntes samt smålom. I en mindre och till hälften istäckt tjärn vakades faktiskt röding. Vattnet var klart med avflöde genom en bäck till ishavet. I närheten kunde tydliga isbjörnspår ses i leran.

Väl åter vid samlingsplatsen , det vill säga vid våra landstigningsbåtar zodiakerna, blev vi glatt överraskade då våra skeppskockar gjort upp en stor eld av drivved och serverade räkor med bröd, majonnäs och öl som en förrätt. Även lite champagne bjöds det på och skålades med för att bekräfta vår landstigning vid Sörkapp. Huvudrätten kom att bestå av halstrad lax och majskolv. Tillbehör var syrad kronärtskocka, hollandaisesås med pepparotsmak och oliver.

Alla syntes nöjda och stämningen var på topp trots den kalla och snåla blåsten. Med vemod lämnar vi en fantastiskt vacker och trivsam plats med förvissningen att många av oss troligen aldrig mer kommer att få besöka den igen.
Mats Almer, Tallvägen 2, 833 34 Strömsund

3 juli, 2003 Hornsund.
Jag vaknade klockan 05.30 av några hårda dunkar i väggen. Jag försökte somna om men bankandet fortsatte. "Vad är detta?" tänkte jag och gick upp för att kanske skälla lite på besättningen. Efter en smörgås och några ord med styrman förstod jag att besättningen inte hade haft något med dom lustiga ljuden att göra. Vart ljuden kom ifrån är väl ännu oklart.

Efter frukosten som ju alltid är lika god var det dags för landstigning. På stranden såg vi en liten och mycket enkel hytta som hade en mycket fiffig låsanordning, men det var inte det enda vi såg. Någon skall tydligen ha sett en vittrut med 3 stycken ägg som jag själv missade, jag såg däremot en vittrut med ungar och även isbjörnen hade gjort sitt bästa för att visa att den finns.

Som vanligt vid 13.00 var det dags för lunch som idag bestod av ärtsoppa med varm punsch och pannkaka. Ärtsoppan och punchen åt vi ute på akterdäck i riktig sjöfararanda, även fast det snöade.

Någon gång kring 15.00 lättade vi ankar för att göra en sväng i hornsund. Vid ungefär 16.30 gick jag ut för att få lite frisk luft, och fick till min förvåning se hur glaciären kalvade. Som tur var hade jag vid tillfället med mig kameran och fick förhoppningsvis iväg någon bra bild.

Resten av kvällen var relativt lugn, eller "rolig" som man säger i Norge. Till mat fick vi lövbiff med klyftpotatis och bea, för att sedan äta en mycket god efterrätt i salongen. Adam visade bilder och berättade om Andres ballongfärd och mycket annat till någon gång vid 22.00 då jag gick och la mig för att sova. /Björn Kristiansson.

4 juli, 2003 Bellsund, Forlandsundet.
Solen stack i ögonen när jag klev ut på däck för att orientera mig. Till min glädje upptäckte jag att vi faktiskt ankrat där vi hoppades, man vet aldrig i dessa vatten. Väder och is ställer ofta till det med våra planer. Efter frukost äntrade vi gummibåten och tack vare det strålande vädret kunde vi för första gången styra in bland de klippor som jag så gärna velat, men inte kunnat, titta på tidigare. På sjökortet beskrivs dessa raukar som en enda ö, men vi blev varse om att så var det inte alls. I de smala passagerna tittade häckande vittrutar och vitkindade gäss ned på oss med något förvånade blickar, för hit kommer aldrig människor annars. Som bonus för våra fågelintresserade expeditionsmedlemmar fann vi dessutom den för Svalbard ovanlige havstruten med sin svarta rygg.

Efter att ha stångat is som låg i vägen för vår framfart tog vi oss iland och möttes av flera renfamiljer, fler renkalvar har jag aldrig sett på ett och samma ställe. Kanske har vintern varit mild mot renarna?

Renarna i all ära men det var alkekungar vi kommit för att se, men de ser man inte så lätt förrän man kommer till deras häckningsplatser bland nedrasade klippor och stenar - men då ser man dem. I massor.

Väl förskansad uppe i sluttningen beskådade man dessa små alkefåglar som kom i tusental och svepte förbi likt myggsvärmar ett par varv innan de slog sig ner på klipporna bredvid oss. Det är alltid lika fascinerande att sitta med den utsikten mitt ibland alla alkekungar och nedanför såg jag de som valt att hålla Bosse sällskap eftersom en fjällräv sprang gatlopp emellan folket och lät sig fotograferas på nära håll. Det såg lustigt ut ovanifrån när fotograferna vred sig ur led för att få in den lilla olydiga krabaten i sökaren.

Innan hemfärd gjorde vi ett kort stop längs stranden för att beskåda ett gigantiskt valkranium som här för en gång skull låg rättvänt med pannan uppåt. Det är förvisso inte så lätt att se eftersom bardvalars kranium inte liknar något annat däggdjurs.

Väl ombord serverades köttbullar med potatismos och lingonsylt - fillibabba - och vi tog kurs mot Forlandsundet. Planen var att förhoppningsvis se valross vid Poolepynten där vi sett dem vid några tillfällen tidigare. Om de inte fanns där skulle vi pressa norrut till Rickardlaguna - ett annat valrosstillhåll, men det visade sig inte behövas, vid det förstnämnda låg nämligen en stor grupp med mina favoriter bland säldjuren.

Kapten valde att inte ankra, det var för djupt, i stället körde han fören upp på land och där blev fartyget stående medan vi gick i gummibåten för den korta färden in till land. Jag valde att parkera där vattnet var lugnt och därmed var vi tvungna att passera en luktridå med valrossarnas andedräkt - hmm, kanske inte en så bra idé.

Valrossarna var dock mycket tillmötesgående och poserade villigt även om en och annan grymtade ilsket och blåste snor över hela sällskapet. Jag kan inte hjälpa att jag gillar dessa bjässar som med sina muskulösa ansikten grimaserar likt oss, och kliar och bråkar som oss. Att de dessutom ser ut som om de kom direkt från urtiden gör de inte mindre intressanta.

Vi stannade vid våra fläskiga vänner till 02.00 då vi begav oss till St Jonsfjorden. /Adamski.

5 juni, 2003 St Jonsfjorden, Alkehornet.
Då så, allt har en ända! Vi går mot slutet av vår resa. Dagen har varit underbar då vi smugit omkring i zodiakerna bland isberg, storsälar och mängder av fotomotiv. Dagens "höjdare" var nog ändå storsälen som lät oss komma hur nära som helst - fantastiskt.

Sista landstigningen blir nu vid Alkehornet som brukar bjuda på svalbardsrenar och fåglar. Klockan 22.00 vankas avslutningsmiddag.

Jag Bosse Kristiansson och Vårgårda fotoklubb tackar för att du valde att resa mes oss. Hoppas dina förväntningar på resan infriats. Själv tycker jag vi haft allt, gungelligung, regn och rusk, strålande sol, isbjörnar, valrossar mm. Isbjörnsmötet uppe i Hinlopen var ju en observation jag inte tror går att få uppleva någon mer gång. Kort och gott, detta är Ishavet och Arktis.

Vill du se vilka resor vi har på gång så gå in på www.vargardafotoklubb.se eller på min webb: www.valabild.com

Förmodligen, om allt går som vi vill kan det bli en resa hit upp nästa sommar, kanske då i augusti. Vi får se. Denna expeditionslog kommer att senare i sommar läggas ut på Vårgårda fotoklubbs hemsida med bilder. Åter igen, TACK för denna gång.
Bosse Kristiansson/Vårgårda Fotoklubb

(C)De som skrev i loggboken 2003.

Klicka här för att se bilder från resan.