Min uppväxt i Råhagen.

Sedan jag föddes i Råhagen har det skett mycket stora förändringar i vårt samhälle. På 1940-talet var åkrarna uppodlade och djuren betade på markerna. Idag växer granskogen där och några djur betar inte längre. Nu är det hjortar som betar på marken som inte är planterad.
Det fanns inte TV, mobiltelefon, Internet. Idag är det lätt att resa både inrikes och utrikes.

Jag föddes i Råhagen 1941 mitt under brinnande världskrig. 1944 föddes min syster Evy. Jag minns att pappa var ute på beredskap en hel vinter. Mamma var således ensam med oss barn. Vintrarna i början på 40-talet var extremt kalla. Jag hörde talas om att August Andreasson på Gamla Krogen hade gjort följande kommentar: " Lämna en mor ensam i obygden med två små barn, man vet inte vad som kan hända".

På den tiden hade vi en häst, upp till sex kor, höns och en eller flera grisar. Hästen behövde ut och rastas ibland och det klarade inte mamma. Därför gjorde grannarna det, troligen Linus i Sandviken.

På vintern färdades man då med häst och släde. Någon snöröjning existerade inte förrän in på 50-talet. Det fanns heller ingen grusad bilväg fram till Råhagen och det gick bara att köra bil på sommaren.

Familjen samlad på verandan. Pappa gjorde dagsverken på Livered. Detta var en form av arrende. De avskaffades genom lagstiftning 1945. På gården gjordes allt arbete med häst. Till plöjning behövdes två hästar, då bytte vi häst med Oset. På morgonen gick pappa genom skogen till Oset och hämtade deras häst. På kvällen när han hade plöjt hela dagen gick han tillbaka genom skogen med hästen till Oset. Plöjningen tog flera dagar i anspråk.

Innan vi hade elektricitet gick tröskningen till på så sätt att Henrik i Grankärr kom med ett mobilt tröskverk som drevs av en bensinmotor. Det var många människor som var med och tröskningen gjordes på en dag. Det var en eller två personer som tog fram kärvarna, en skar upp, en matade tröskverket, en på rännet i halmen, en tog bort agnarna, en vid säckarna och en bar säckarna till magasinet. Pappa gick också bort och tröskade, man bytte dagar. I köket hade vi ett långbord för alla arbetarna. Det var alltid mycket mat som serverades.

Under krigsåren i början av 40-talet användes karbidlampa då det inte fanns fotogen att tillgå.

År 1946 fick vi elektricitet i Råhagen, troligen tredjedag jul blev vi kopplade till Trollhätte Kraftverk. Enligt kontraktet var anslutningsavgiften 225 kr. Det utgick statsbidrag. Energiavgiften var 8 öre per kw på vintern och 5 öre sommartid. Enligt kontraktet skulle det vara 12 ljuspunkter om tillsammans 0,48kw, 1 motor på 7,50kw (10 hkr), 1 strykjärn på 0,40kw samt en radio på 0,06kw.

Tillgång till el fick stor betydelse. Nu hade hönsen ljus under de långa vinterkvällarna vilket innebar att de värpte betydligt mer. Tidigare blev det nästan inga ägg under vintermånaderna. Vi hade en radio med stora batterier, nästan som dagens bilbatterier. Dessa cyklade pappa med till Grävsnäs för att ladda, drygt en mil en väg. Jag minns att vi lyssnade mycket på radio när jag var liten. Hörde Sven Jerrings referat av viktiga händelser. Varje program annonserades av hallåmannen med "Stockholm - Motala". Vi lyssnade mycket på musik som jag tyckte om redan från tidiga år. Mamma sjöng ofta när hon arbetade. Det var sånger som hon hört sin mamma sjunga, det var visor, shillingtryck och modernare musik som t ex Sven-Olof Sandberg. En radio utan batterier var naturligtvis mycket positivt. Nu kunde vi lyssna hur mycket som helst.

Redan första året efter vi fått elektricitet köpte pappa tröskverk och elmotor samt halmfläkt. Därefter tröskade vi själva. Jag fick tidigt vara med och ta undan agnarna eftersom detta var det lättaste arbetet.

Arbete med slåttermaskin Vid skörden användes slåttermaskin som pappa körde med hästen. Därefter band mamma kärvar, neker. Kärvarna sattes upp i krapp för att torka innan de kördes in på logen med häst och vagn.

Det var mamma som mjölkade korna morgon och kväll. Under den mörka årstiden användes fotogenlykta för att få ljus i ladugården. På sommaren gick korna på skogen. De släpptes ut efter mjölkningen på morgonen och de kom i regel hem själva på kvällen när de ville bli mjölkade. Det hände dock att de inte kom hem. Då kunde de vara i Oset hos deras kor. Senare blev det förbjudet att ha kor på skogen eftersom de förstörde unga plantor.

Vi hade en separator där man skilde grädden från mjölken. Denna drog man med en vev. Mamma kärnade smör som såldes i affären i Mauritsberg. Vi sålde även ägg. Mamma cyklade dit med varorna och handlade andra varor med sig hem.

Mamma binder kärvar. Någon gång i mitten av 40-talet började vi leverera mjölk till mejeriet. Mjölken kördes med häst till landsvägen i Bråttaslätt där mjölkbilen tog hand om den. Efter en tid körde mjölkbilen runt Björkladan upp till Livered. Vid Björkladan fanns ett "mjölkbord" där mjölkflaskorna ställdes för att mjölkbilen lättare skulle kunna lasta dem. Mjölkbilen kördes av Lars Andersson i Verled Mjölke-Lars.

När skogsbetet upphörde var det svårt att få bete till korna hemma på gården. Vi hade inga betesmarker. Därför arrenderade pappa en ödegård på andra sidan Vanderydsvattnet som hette Huken. Där var det gott om bete hela sommaren. Problemet var att sjön låg emellan. På våren fick korna ledas runt sjön via Grankärr, Lillevattnet, Vattenhålan, Mjösundet till Huken. Det tog två timmar att gå runt. När jag blev vuxen fick jag också gå runt sjön med korna.

Något år flottade vi över korna på en timmerflotte som spikades ihop med brädor. På den gjordes ett litet bås. Det gick bara att ta en ko i taget. Färskt gräs placerades på flotten för att de inte skulle bli oroliga. Detta tog säkert mycket längre tid i anspråk än att gå runt eftersom flotten skulle göras i ordning först.

Morgon och kväll rodde mamma och pappa över till andra sidan sjön för att mjölka och ro hem mjölken. Detta måste göras oberoende av väder; regn, åska eller storm.

Mamma mjölkar på Huken på andra sidan sjön. 1955 skaffade vi mjölkmaskin, men korna fick mjölkas för hand under hela sommaren när de var på Huken. Det var då som korna mjölkade mest eftersom de hade tillgång till bra bete.

Under några år hade vi även åkerbruk på Huken. Det var havre vi odlade där. På våren gick pappa runt sjön med hästen för att så och bulta. För harvningen lejde vi traktorhjälp, i regel av Henrik eller Nils Andersson i Grankärr. På hösten använde vi den egna slåttermaskinen som togs över sjön på flotte. Det saknades väg runt sjön. Säden förvarades i ladugården på Huken. På vintern när isen låg transporterades den över isen till Råhagen. Det var många vintrar som inte isen bar en häst och då fick vi dra säden över sjön för hand.

Från mitten av 1960-talet drevs jordbruket kreaturslöst. Vi hade istället ca hundra höns några år. Vi köpte mjölken av grannen i Sandviken. 1975 sålde pappa hästen då tog han ut ålderspension. Arrendet på gården upphörde från samma år och ersattes med hyreskontrakt som endast omfattade bostadshus och ladugård.

Det var också många avbrott i det dagliga arbetet. Särskilt under sommaren fick vi besök av många släktingar. En del kom regelbundet varje sommar och stannade några dagar, en del stannade en vecka. Det var bl a mostrar, farbröder och fastrar som gästade oss. Många av dem var bosatta i Göteborg. Innan vi hade telefon skrev de ett brev och berättade att de tänkte komma. De flesta tog tåget till Nygård och därifrån buss till Bråtaslätt. Sista sträckan taxi. Någon gång hände det att pappa skjutsade med häst och vagn. Ibland kunde gästerna komma t ex mitt under höskörden. Då fick vi fortsätta med arbetet samtidigt som mamma lagade mat även till gästerna.

Det var noga med mattiderna. Ofta började dagen med kaffe innan morgonsysslorna med djuren. Därefter var det frukost. Klockan 10.00 var det alltid förmiddagskaffe. I Råhagen år vi middag kl 12, eftermiddagskaffe kl 15 och kvällsmat runt kl 18.

På vintern arbetade pappa i skogen för Koberg. Minns när jag gick till pappa med kaffe och smörgåsar när han arbetade med avverkning i närheten av Agnsjön. Det var flera år innan jag började skolan. Då tyckte jag det var väldigt spännande att gå genom skogen. Från senare delen av 50-talet körde han ut virke från skogen med hästen hela året med uppehåll för sådd och skörd på gården.

Vanderydsvattnet kom att spela en central roll i vårt liv. Vi kunde på nära håll, ja från köksfönstret följa sjöns årstidsskiftningar; t ex isläggning, islossning och gäddlek. Det var något visst när isen lagt sig och man kunde gå över sjön.

Sjön utgjorde en viktig kommunikationsled. Folk som bodde på andra sidan sjön, t ex Mjösundet passerade Råhagen. På vintern över isen och under sommarhalvåret med båt. Ofta ringde man till pappa för att få reda på om isen var tillräckligt stark. Han visste när man kunde gå över utan att ta några risker. Det var en del folk som kom sjövägen när de skulle hälsa på släktingar och vänner. Pappa fick också skjutsa en del med båten.

Vår närmaste stad var Trollhättan. När vi åkte dit tog vi vägen över sjön, lade cyklarna i ekan. Vi cyklade via Mjösundet - Viken och ner till Prässebo station där vi tog tåget till Trollhättan. De första kilometrarna var ingen riktig väg så där gick inte att cykla. Vi barn satt bak på pakethållarna.

Oftast fick vi barn följa med våra föräldrar när de reste bort. Men ibland fick vi vara i granngården Sandviken hos Ester. Hon underhöll oss genom att berätta sagor. Ibland kom hon till Råhagen för att hålla Evy och mig sällskap. Minns att Anna i Oset vid ett tillfälle kom hem till oss och stannade över natten när våra föräldrar skulle till Göteborg. Jag minns att hon hade resegrammofonen med sig. Vi tyckte detta var ganska spännande.

I början på 40-talet byggdes en vad vi då kallade sportstuga på Långe Udde snett över sjön. Vi hade mycket umgänge med de familjer som genom åren bodde här.

Hur var det då att växa upp i Råhagen. Det var aldrig tråkigt eller att man inte visste vad man skulle göra. Vi hade visserligen inga lekkamrater nära oss, närmsta gård med jämnåriga var Bråtaslätt och Oset. Så långt fick vi inte gå på egen hand. Det dröjde i stort sett till skoltiden tills vi hade lekkamrater. Min syster och jag fick hitta på det vi kunde. Men vår egen fantasi räckte ganska långt. Den ersatte mycket av nutidens nöje som TV, spel och fritidsgårdar.

Vi fick post tre dagar i veckan, tisdag, torsdag och lördag. Posten hämtades på Kloa på Livered hos Selma och Rikard Norberg. Vassbo, Sandviken och Råhagen turades om att hämta posten. Råhagen hade posthämtning på lördagar eftersom pappa var på dagsverk på Livered dessa dagar.Vi prenumererade på Elfsborgs Läns Tidning som också kom ut samma veckodagar. (Nuvarande Alingsås Tidning).

Närmaste telefon fanns i Bråtaslätt. Kommer ihåg att mamma gick till Bråtaslätt en natt för att ringa provinsialläkaren i Sollebrunn när någon av oss barn hade hög feber. I Bråtaslätt bodde även sömmerskan Helga som sydde många av våra kläder när vi var små, men även klänningar till mamma. Bråtaslätt hade också taxi som drevs av maken Ebbe. Man hade också en tjur.

Hösten 1948 började jag skolan. De två första åren gick jag i Stommens småskola vid Hålanda kyrka. Skolan är numera församlingshem. Lärarinna var Elsa Ohlsson. Till en början fick jag gå till landsvägen vid Bråtaslätt. Kallades Nya vägen. Jag hade 3 km dit. Efter några veckor ändrade skolbilen rutten och körde runt till Björkladan och upp till Livered för att jag skulle slippa få så lång väg. Skolbilen gick från Livered mot Krobäcken och Strömängen där barnen från Elghult gick på. Bilen körde tillbaka mot Livered och sedan landsvägen förbi Heden och vidare till skolan. Skolbilen kördes av Ebbe i Bråtaslätt och Erik i Drottninggärdet. De körde varsin vecka på den tiden.

Klass 2 vid Sommens småskola. Lärarinnan hette Elsa Ohlsson
Andra klass vid Stommens småskola. Jag står längst till vänster.

Klass 3 - 6 gick jag i Verleds skola hos Göran Stenberg. Under denna tid fick vi skolskjuts från Vassbo vägskäl.

Klass 7 gick jag i Skepplanda kyrkskola. Även dit åkte jag skolbil, en sträcka på 2 mil en väg..

Speciellt under mina första skolår var det stränga vintrar med mycket snö. Då plogades inte vägen som idag. Man hade träplog men det gick inte att köra med den när det blev mycket snö och höga drivor. Någon gång körde pappa oss med häst och släde. Det var ovanligt att vi var hemma från skolan vid snöoväder.

En vinter gick jag till skolbilen via Oset. Gick över isen till Oset, var inne där en stund hos Anna och Erik innan jag fortsatte till Krobäcken tillsammans med deras Ann-Mari. Om man tänker tillbaka var det ett litet äventyr. Man fick gå upp tidigt då det tog en stund att gå sträckan. Denna vägen var inte längre än till Bråtaslätt.

Mitt första arbete efter skolan var potatisplockning på Livered och plantering av granplantor i skogen.

Började arbeta i skogen på egen hand i oktober när jag var 15 år, i november blev jag 16. Jag arbetade för Kobergs Godsförvaltning under skogvaktare Allan Larsson fram till jag gjorde min militärtjänst. Därefter tog jag arbete utanför hemorten.


Tillbaka